Redan tidigt i livet insåg jag att världen var full av missunnsamma människor och att en glädje aldrig delas av alla. När jag kom in i hästvärlden drog jag snabbt slutsatsen att majoriteten av dessa människor fanns just där, för även om där finns otroligt många bra människor inom ridsporten så lyckas de dåliga på något sätt alltid synas mer.

Efter utdelningen av Jerringpriset igår kom jag däremot att ändra mig. En sämre sportsmanna-anda från de övriga sporternas sida sett har jag nog aldrig varit med om! Tweets och artiklar med kränkningar och hånfulla kommentarer välde upp vart man än såg och alla författarna verkade ha en sak gemensamt: okunskap.

Bildkälla

Det är så fruktansvärt pinsamt att man kan sänka sig till en sådan nivå. Idrott handlar om styrka, talang och en jävla anamma - varför håna en man som besitter alla dessa egenskaper? För mig är det oförståeligt att gå till attack mot någon som enbart vinner genom rent spel. Varför inte se honom som den sanna stjärna han är, och bara glädjas åt att vi i Sverige har så många fantastiska idrottare? Alla de nominerade förtjänade utan tvekan att ta hem priset, men i år var det helt enkelt Rolf-Göran Bengtssons tur.

Att utdelandet av Jerringpriset skulle kunna komma att väcka motstånd hade jag inte trott annat än, men att det blir en sådan hets kring det hela kan jag inte förstå. Jag hoppas att ridsports-Sverige kan möta kritiken och höja diskussionen från den sandlådenivå den ligger på nu.