Lösgjordheten är, enligt min mening, en av de allra viktigaste byggstenarna i ridningen. En häst som inte är lösgjord kan inte uttnyttja gångarter eller språngkurvan fullt ut - och arbetet för detta borde därför alltid ligga som prio ett.

Jag har alltid jobbat hårt med detta, men samtidigt har det alltid varit en av våra svagare sidor. Detta beror på spänningar han har i nacken, visserligen har de blivit mycket bättre, men borta är de inte. De båda spänningarna är något som Blezter, enligt en av landets absolut bästa fysioterapeuter, själv skapar. De är alltså inte orsakade av min ridning, något jag frågade väldigt noga om (och flera gånger...) när vi fann spänningarna, vilket är skönt att höra. Problemet med lösgjordheten kvarstår dock, även om vi bara på de senaste veckorna har kommit en lång bit på vägen.

Bilden ovan är ett ganska bra exempel på hur han kan se ut i början av ett ridpass; hög nacke (oftast invikt nos), stressat steg, halvtom i munnen, spänd rygg och ett något snedlagt huvud. På bilden nedan kan ni se hur han oftast ser ut efter ca. 15-20 min arbete; sänkt nacke, påskjut bakifrån, ärligt stöd i munnen, jämn rytm och ett lugn i kroppen. Jag valde medvetet en felstegsbild för att visa att det syns även här, i en av de "sämre" bilderna. Även om vi är långt ifrån framme är det hela en god bit på vägen!

Jag tvekade ett tag på om jag skulle "våga" lägga ut den översta bilden då jag vet hur dömande folk kan vara, inte minst över internet. Efter lite funderande kom jag fram till att göra det ändå, och faktiskt skita fullständigt i vad folk har att säga.  Även om jag, precis som ni andra, tillfälligt kan tveka på mig själv eller tappa förtroendet för det jag gör är jag i grunden säker i min roll. När jag tvekar har jag en mamma jag kan diskutera med och en fantastiskt duktig tränare att vända mig till.