Veckan som gått sedan vi hördes sist har varit allt annat än rolig, faktiskt en av de värsta veckorna på mycket länge. Ville inget annat än gömma mig under täcket och dö största delen av tiden.

 

I måndags lyckades Blezter trampa sig på utsidan av benet (i höjd med karleden), detta trots att han hade boots på sig. Hur han lyckades vet jag verkligen inte, men sedan dess har han gått bandagerad. Paniken som spreds i kroppen när jag fick se såret var inte nådig kan jag lova, speciellt inte när det är nära på ett år sedan han drog på sig den lilla sårskadan som tog nästan ett halvår att få rätt på.

Han reds inte de två första dagarna, inte för att han hade det minsta ont av såret utan för att jag ville vänta och se hur det hela läkte. Som tur var fungerade mina omläggningar finfint och jag vågade mig på att rida honom så småningom, vilket gick kanon.

Har kommit underfund med ett par saker som jag tänkte prata med Johan om på onsdag och förhoppningsvis har han en massa bra lösningar till mig.

 

Under onsdagskvällen fick vi åka in och avliva vår ena katt, Maja, som vi haft i drygt 14 år. En av de absolut svåraste och tuffaste sakerna jag någonsin varit med om och jag har helt enkelt inte ord för att förklara känslan. En av de absolut svåraste sakerna att hanter var det faktum att vi alla hade tankarna på att få ta med vår vän hem igen samma kväll, inte att behöva ta beslutet att låta henne vandra vidare. Efter så många år tillsammans är det som att förlora en familjemedlem, och jag saknar henne så det gör ont i hela kroppen...

 

Det tar emot fruktansvärt mycket att skriva stycket ovan, och det har tagit lång tid att få fram det lilla. Jag vet inte vad jag ska säga över huvud taget för att ni ska förstå hur mycket hon betydde för mig, inte heller för att jag själv ska förstå hur verkligt det hela är.