Även om hästar är gjorda för att äta större delen av dygnet är det få stall som ger hästen möjlighet till fri tillgång på grovfoder, vårt inräknat. Det rekomenderas att hästen ska fodras minst 3 gånger/dag, men detta förutsätter att hästen i fråga är fullt frisk. Tex så behöver en häst med magsår fodras minst 6 ggr/dag för att inte bli sämre, även en buköppnad häst kräver fler fodringstillfällen än vad en fullt frisk gör.

Jag känner mig ganska nöjd med de tre fodringar vi har per dag. Visste skulle det vara bra om det fanns möjlighet till ännu en fodring, men jag känner mig som sagt helt klart nöjd med detta. Majoriteten av hästarna står dessutom på halm, så magen har en rätt bra chans att hålla igång ändå!

Hur ser fodringsrutinerna ut i ert stall? :)

Jag har funderat ett bra tag på om jag ska dra på och göra bloggen lite mer personlig än vad den är nu. För tillfället så har jag ett rätt stort avstånd mellan mig och bloggen och jag tror ni skulle bli förvånade över hur pass lite jag ändå berättar för er läsare. Det jag skriver och delar med mig av är inte mycket mer än ett lätt skrap på ytan, och även om jag definitivt inte kommer gå in riktigt på djupet så tror jag att det skulle kunna bli rätt bra för mig om jag släppte lite mer på "spärrarna".

Eller vad säger ni?

När jag tittade på KONY2012 tidigare idag blev jag väldigt tagen, precis som många andra. Någonstans i mitten av filmen började jag emellertid fundera över om allt verkligen var sant, för att i nästa stund gå in i en total tro om att de talade fullkomlig sanning - för inte kan man väl ljuga om något sånt här? Måste säga att jag skäms lite över att jag övergav min kritiska syn på det hela...

Mamma tipsade mig om en film jag tycker ni borde se innan ni överväger att stödja Invisible Children och KONY2012. Att organisationen stödjer Ugandas och Sudans arméer kan kanske ses som nödvändigt, men att undanhålla det faktum att Ugandas armé vid upprepade och bevisade tillfällen har både våldtagit och plundrat eller att Sudans armé har använt sig av barnsoldater - det känns inte vidare seriöst.

För att se KONY2012, klicka HÄR.


"The alarming truth about Kony2012" är baserad på fakta från seriösa källor, källhänvisning finns i beskrivningen.

Ursäkta för det o-hästiga inlägget, men det kändes som om jag behövde ha detta sagt. Nu är det upp till er att tro på och stödja det som känns rätt för er :)

Satt och tänkte på hur många olika ord det egentligen finns för en och samma sak, och hur fruktansvärt fula några av orden faktiskt är! Dessa kom jag på såhär på rak arm:

- Hästfinka istället för hästtransport/släp/trailer.
- Krafsa hovarna istället för att kratsa dem.
- Volt istället för ridbana.
- Betfoder eller bettfor istället för betfor är så fruktansvärt irriterande att höra!
- När folk lägger till "is" efter orden, tex hovis, fölis och tandis.
- Raka istället för att klippa. Det är ju knappast så att man står och rakar hästen med rakhyvel och raklödder ett par gånger per vinter?
- Vattnar hästarna. Kan det låta mer fel?
- Att nämna sig själv som mamma eller pappa för hästen. Kryper i kroppen på mig!
- Truten/käften låter så brutalt och hemskt på något sätt
- Tränsla eller betsla istället för tränsa.
- Schabraker
- Pissmärr om alla tjuriga ston, eller märr istället för sto
- Bakkärran istället för rumpa/bakdel. Var får man kärra ifrån liksom?!
- Gödsla istället för att mocka. När man gödsla sprider man väl ändå ut det på åkern?

EDIT: Kom på ett till! Brucksprov istället för bruksprov - haha xD


Har ni något att tillägga?

Som en del av er säkert redan vet så innebär min utbildning att jag spenderar en del tid på Regiondjursjukhuset i Helsingborg. Under teoritimmarna har vi bland annat pratat en hel del om djursjukvårdarens och veterinärens roll och vikten av att kunderna/patienterna får ett bra bemötande när de kommer in med sin häst, vilket jag inte annat än kan hålla med om!
Att komma in med en häst man bryr sig mycket om, med oron och rädslan stående upp i halsen, är ingen rolig känsla. Att då bli bemött på ett oprofessionellt, nedvärderande och rent av oförskämt sätt är något av det värsta som kan hända.

Jag har själv varit med om detta en gång och det var då inte ens personen vi var där för att få hjälp utav som betedde sig illa, utan dennes assistent/praktikant/eller-vad-det-nu-var. Hade det inte varit för att vi fick så bra hjälp och bemötande från personen vi faktiskt var där för att träffa, kan jag lova att jag aldrig mer satt min fot där.

Tycker det är döhäftigt att se filmer uppifrån hästryggen, framförallt från större terrängtävlingar! Egentligen kanske man får ut mer av att se en film tagen från åskådarens synvinkel, men detta är bra mycket häftigare! Haha :D

Ser dock lite spacat ut ;)

Jag är galet sugen att komma igång ordentligt med ridningen nu, att inte längre behöva begränsas av det faktum att han är under igångsättning. Tänk vad underbart att ge sig ut och galoppera i snön på ett öppet fält, åka ut och tävla/träna eller ta ett ordentligt pass på banan? Åh vad jag saknar det!

Hästar i allmänhet brukar väl inte bry sig så där väldans mycket över vad de har på sig eller inte (förutsatt att det inte gör ont såklart), men sedan finns det även de hästarna som lyser upp lite extra när de får något lite finare på sig.

Blezter är en sådan häst, och hur konstigt det än låter så tror jag att han är väl medveten om vad han passar i. Han sträcker upp sig lite extra när han får vita lindor på benen, när jag slänger på det röda Bucas-täcket eller när han fick se sitt specialbeställda Anna Scarpati-schabak. Helt galet egentligen, men så är det! Haha

Någon mer som har en "prylbög" hemma i stallet?

Ibland skulle jag kunna tänka mig att hålla på med avel endast av den anledningen att man kan ge alla hästarna så häftiga, vackra eller betydelsefulla namn! Jag kan lova att jag både har bättre fantasi och ordförråd nu än jag hade när jag var 14 och döpte Blezter, haha!

Första mötet, 28 maj 2007

Den 29 september 2011 åkte vi in akut med Blezter för första gången. Sedan dess har vi hunnit med ytterligare 3 akutbesök som resulterat i inskrivning, antibiotikabehandlingar, röntgen, UL och jag vet inte allt.

- Idag, 4 månader senare, står vi fortfarande här med en skadad häst.

Jag kan inte ens börja med att beskriva hur trött och ledsen jag är på allt detta. Jag har kämpat som en blådåre för att få honom frisk. Vi har tagit alla behandlingar och undersökningar som veterinärerna föreslagit. Jag har gjort allt och lite till, ändå har det inte varit tillräckligt.

Är det inte ganska roligt ändå, hur vissa hästar kan svälja undan stora ryttare så ofantligt bra medan vissa andra har en kroppsbyggnad som gör att en normallång ryttare ser gigantisk ut?

Framhoppningen har alltid varit det stället på tävlingsplatsen som jag tycker allra minst om, vare sig jag sitter på hästryggen eller är där till fots. Kaoset som alltid (eller oftast) råder där är riktigt obehagligt emellanåt och om jag ska vara ärlig kan tanken på framhoppningen ibland lämna en liten klump i magen på mig. Det är så otroligt mycket som kan hända där...

Men om det är någon gång jag är rädd, då är det när jag är inne på b-ponnyernas framhoppning! Där rider folk hur som helst, ställer sig bakom hinderna, följer inte högerregeln och verkar emellanåt köra något jäkla "chicken race"..?
Jag har ganska länge funderat över vad det är som gör att det är värst bland just de minsta ponnyerna, och den enda anledningen jag kan komma på är den att ryttarna ännu inte har något Grönt Kort.
- Men kan det verkligen spela en så pass stor roll?

Självklart gäller detta inte alla, ingen regel utan ett undantag!

Har ni någon tanke kring detta? Eller är det bara jag som upplever stressen och kaoset på framhoppningen?

Jag har egentligen aldrig haft något större "sug" efter att tävla ponny, inte förrän nu när jag inte kan längre. Jag har (åldersmässigt) alltid haft möjlighet att tävla ponny men eftersom jag blir 19 i år kommer jag inte längre kunna starta avd A, vilket får mig att vilja det så himla mycket! Visst är det typiskt?

Hur som helst har jag alltid varit lång och började därför rida storhäst tidigt, och det är väl en av anledningarna att jag inte känt något större sug efter den omtalade "ponnytiden". Jag har helt enkelt alltid känt mig mer hemma bland de större hästarna :)

Men en sån här ponny hade väl inte varit fel att ha hemma i stallet?


Om jag inte är helt fel på det så heter den Chardonnay 23 och rids av Mathilde Hannell.

Jag började för någon vecka sedan använda Google Analytics där jag kan få en mycket bättre bild av besöken här på bloggen än vad blogg.se kan ge. Jag kan bla se om jag blivit länkad, vad folk har sökt på för att komma in på bloggen, vilka länder läsarna kommer ifrån och en mer exakt siffra över mina unika besök och sidvisningar. Helt kalas med andra ord!

Det är jätteroligt att sitta och läsa igenom listan med sökord som fått in folk på min blogg, det dyker upp en hel del konstiga saker ibland haha!

Jag upptäckte även att jag har återkommande besök från inte mindre än 10 länder, är inte det rätt häftigt ändå? :D De mest förvånande var nog Filippinerna, Thailand (kanske någon läsare som är på semester?) och Estland haha!

Redan tidigt i livet insåg jag att världen var full av missunnsamma människor och att en glädje aldrig delas av alla. När jag kom in i hästvärlden drog jag snabbt slutsatsen att majoriteten av dessa människor fanns just där, för även om där finns otroligt många bra människor inom ridsporten så lyckas de dåliga på något sätt alltid synas mer.

Efter utdelningen av Jerringpriset igår kom jag däremot att ändra mig. En sämre sportsmanna-anda från de övriga sporternas sida sett har jag nog aldrig varit med om! Tweets och artiklar med kränkningar och hånfulla kommentarer välde upp vart man än såg och alla författarna verkade ha en sak gemensamt: okunskap.

Bildkälla

Det är så fruktansvärt pinsamt att man kan sänka sig till en sådan nivå. Idrott handlar om styrka, talang och en jävla anamma - varför håna en man som besitter alla dessa egenskaper? För mig är det oförståeligt att gå till attack mot någon som enbart vinner genom rent spel. Varför inte se honom som den sanna stjärna han är, och bara glädjas åt att vi i Sverige har så många fantastiska idrottare? Alla de nominerade förtjänade utan tvekan att ta hem priset, men i år var det helt enkelt Rolf-Göran Bengtssons tur.

Att utdelandet av Jerringpriset skulle kunna komma att väcka motstånd hade jag inte trott annat än, men att det blir en sådan hets kring det hela kan jag inte förstå. Jag hoppas att ridsports-Sverige kan möta kritiken och höja diskussionen från den sandlådenivå den ligger på nu.

Dagar som denna, när solen skiner och det känns som att våren är på väg, är dagar då jag önskar att jag hade en häst till. Att ge mig ut i vårsolen på härliga ridturer eller ta ett ordentligt dressyrpass på banan med den ena och samma dag kunna ta årets första språng med den andra hästen. Hur underbart låter inte det?
Tänk också på i vilken hastighet jag skulle kunna ha möjlighet att utvecklas i min ridning, att ha två totalt olika individer att rida varje dag! Under min APU (praktik) i våras gjorde jag en enorm utveckling och jag lärde mig otroligt mycket om min egen ridning och förmåga, att jag faktiskt kan mycket mer än jag tror. Jag stormtrivdes med att rida 3-7 hästar om dagen, jag stormtrivdes verkligen!

Det som sätter stopp för dessa planer är både det faktum att jag varken har pengar eller tid till ännu en häst. Jag tar dessutom studenten i sommar och har inte en aning om vad jag vill göra.
Och när jag tänker efter, så vill jag kanske inte ens ha en till häst? Haha ^^,

Vare sig jag vill ha en till häst eller ej, så älskar jag att driva runder på Hästnet i jakt efter fina hästar som jag skulle kunna tänka mig. Oftast hamnar jag bland de outbildade (men löjligt söta) ponnyerna eller någon av storhästarna som har en prislapp men lite för många nollor... Hur som helst, drömma kan man alltid! :D

Det trillade nyss in en kommentar från en läsare om att klippet där jag visar hur man lägger ett arbetsbandage är länkat bland Hippsons nyheter! Jag är minst sagt förvånad, men tycker självklart att det är jätteroligt (eller skitkul, rent ut sagt!) att filmen uppskattas! Det enda som egentligen fattades var en länk till bloggen, men eftersom den ligger i filmen har det inte så stor betydelse :)



För er som inte sett filmen:

Hela kalaset med SvRF har orsakat stor uppståndelse bland oss hästfolk, och även Aftonbladet har nu engagerat sig i frågan. HD har även de intervjuat Cornelia, som drog igång hela protesten, och det ryktas om att diverse TV-bolag har blivit kontaktade.

Läs Aftonbladets artikel här



Jag tycker det är bra att någonting händer, att man sätter ner foten och visar att det inte får gå till på det här viset. Även om det inte är ett problem som kommer orsaka jordens undergång är det något som i högsta grad påverkar oss! :)