Ni som besökt Falsterbo Horse Show kan säkert minnas den okrossbara spångrep som år ut och år in placerats utanför Grand Prix's monter, precis vid huvudläktaren? Varje gång man passerar montern kan man se en och annan person som förundrat hoppar och stampar på grepen, allt för att knäcka den. Så vitt jag vet har den hållit varje gång, vilket jag tycker är helt fantastiskt!

I stallet har vi en av dessa och jag är minst sagt imponerad! Helt suverän att mocka spån, grus, halm eller gräshagar med och har aldrig visat den minsta tendens till att gå i sönder. Rekomenderas starkt!


Välanvänd, som ni ser.

Lösgjordheten är, enligt min mening, en av de allra viktigaste byggstenarna i ridningen. En häst som inte är lösgjord kan inte uttnyttja gångarter eller språngkurvan fullt ut - och arbetet för detta borde därför alltid ligga som prio ett.

Jag har alltid jobbat hårt med detta, men samtidigt har det alltid varit en av våra svagare sidor. Detta beror på spänningar han har i nacken, visserligen har de blivit mycket bättre, men borta är de inte. De båda spänningarna är något som Blezter, enligt en av landets absolut bästa fysioterapeuter, själv skapar. De är alltså inte orsakade av min ridning, något jag frågade väldigt noga om (och flera gånger...) när vi fann spänningarna, vilket är skönt att höra. Problemet med lösgjordheten kvarstår dock, även om vi bara på de senaste veckorna har kommit en lång bit på vägen.

Bilden ovan är ett ganska bra exempel på hur han kan se ut i början av ett ridpass; hög nacke (oftast invikt nos), stressat steg, halvtom i munnen, spänd rygg och ett något snedlagt huvud. På bilden nedan kan ni se hur han oftast ser ut efter ca. 15-20 min arbete; sänkt nacke, påskjut bakifrån, ärligt stöd i munnen, jämn rytm och ett lugn i kroppen. Jag valde medvetet en felstegsbild för att visa att det syns även här, i en av de "sämre" bilderna. Även om vi är långt ifrån framme är det hela en god bit på vägen!

Jag tvekade ett tag på om jag skulle "våga" lägga ut den översta bilden då jag vet hur dömande folk kan vara, inte minst över internet. Efter lite funderande kom jag fram till att göra det ändå, och faktiskt skita fullständigt i vad folk har att säga.  Även om jag, precis som ni andra, tillfälligt kan tveka på mig själv eller tappa förtroendet för det jag gör är jag i grunden säker i min roll. När jag tvekar har jag en mamma jag kan diskutera med och en fantastiskt duktig tränare att vända mig till.

Detta är något jag längtat efter att få skriva under en ganska lång tid - JAG ÄR FÄRDIG! Totalt jäkla färdig med skolan och allt vad den innebär. Jag har idag skrivit klart och skickat in mitt sista arbete i EngC, även ett religionsarbete som legat färdigt ett tag har skickats in och mitt projektarbete är rättat. Två veckor innan studenten, och jag är klart med allt. Hur underbart?!

Exakt vad som händer nu vet jag inte, inte heller om jag ska läsa vidare så småningom och i så fall till vad. Jag ska ha åtminstone ett sabbatsår där jag försöker jobba så mycket som möjligt, och såklart - njuta lite av livet. Vi får helt enkelt se vart livet för mig, och om det inte för mig någonstans får jag väl se till att placera mig själv någonstans!

Det börjar märkas att studenten närmar sig och det lär bli en del pluggande de kommande veckorna. Om inte mindre än 26 dagar så har jag gått ut gymnasiet, av dessa dagar är drygt hälften vardagar - resten helgdagar. Det är verkligen helt sjukt, var tog all tiden vägen liksom? Tre år har redan gått sedan jag lämnade Forsärlan, och snart lämnar jag Ridgymnasiet med. Galet är ordet, finns inget annat...

På ett sätt ska det bli väldigt skönt att komma ifrån skolan, men samtidigt känns allt lite skrämmande. Skolan har ändå varit min "säkerhet" i 13 år, och nu försvinner den. Kvar står jag med ett avgångsbetyg, men inte mycket mer. Hur mycket av det jag fått lära mig kommer jag faktiskt få användning av i verkliga livet? Hur långt kommer mina betyg egentligen att ta mig? Vad är meningen med livet? (okej, den där sista slängde jag in bara för att haha). Det jag vill komma till är att allt detta känns väldigt skrämmande. Visst, framtiden ligger för mina fötter - men tänk om jag inte utnyttjar den på bästa sätt?



Idag har jag gjort klart 3 arbeten/uppgifter och ska senare jaga rätt på en studentklänning och ev även ett par balskor (ute i god tid som vanligt...), börjar kännas lite stressigt nu. Måste även inhandla ett par studentskor, fast där vet jag åtminstone vilka jag ska ha! Får verkligen hoppas att jag hittar något, annars får jag väl åka på flaket i ridkläder? Haha

I skrivande stund sitter jag hemma och laddar upp inför kvällens hoppträning, och om jag ska vara ärlig så är jag ganska nervös. Just träningar brukar inte bekomma mig så mycket men när det är så pass många "första gånger" som kommer på en och samma gång tar nerverna över. Jag vill verkligen göra bra ifrån mig men ibland kan kraven sätta sig lite väl mycket i huvudet på mig. Men som mamma sa så kommer vi inte dit för att visa att vi kan allting, utan för att träna.
Hur som helst, jag är ändå peppad! :D

Att stå som funktionär på en dressyrtävling kan vara något av det tråkigaste jag vet, men jag tror faktiskt att jag har hittat något som måste vara ännu tråkigare - funktionär på cykeltävling. Dessa stackars människor sitter ensamma vid vägkanten, i regn och rusk, en hel dag för att då och då se några cyklister komma farande. Sen är det tomt igen. Öde. Helt jäkla öde. Nästa gång jag ser en av dessa funktionärer ska jag bannemej fråga vad det är som gör att de står ut med detta, för det är beundrandsvärt. Å andra sidan är vi rätt tåliga vi hästmänniskor också...

Idag är en sådan dag då allt bara har flutit på så himla bra, ingenting har gått fel (än, tack och lov) och saker och ting känns bara så himla bra! Speciellt det faktum att det är mindre än 2 veckor kvar tills vi provar ut en ny hoppsadel! Ni kan inte ana hur jag längtar, och verkligen inte hur mycket jag tjatat om detta här hemma. Tror mamma och pappa kommer bli väldigt lättade när detta är över så de slipper höra mina nedräkningar ;) haha

Just det här med sadelutprovningen känns löjligt viktig för mig just nu, men när en passande sadel väl är fixad känns det som om inget står i vår väg längre. Det känns som en sista bekräftelse på att en höst och vinter av problem äntligen är över eller att jag kan låta mig själv hoppas, planera och drömma igen utan att vara livrädd för att slås till marken. Snart, mycket snart, är det vår tur att glänsa.

Under årens gång har jag smakat på en mängd olika fodersorter och kosttillskott, senast var det linfröolja som fick sätta smaklökarna på prov. Smaken är svår att beskriva, men helt trevlig är den ju inte. Det enklaste sättet att förklara är att den smakar ungefär så som Ekol-olja luktar.

Godaste hästfodret måste vara müsli av något slag (speciellt majsflingorna!) och det allra minst tilltalande är utan tvekan loppfrö. Fastnar i gommen och blir till en enda gegga i munnen, fy fasen så vidrigt!

Är det bara jag som provsmakar fodret ibland? Haha

Söndagar måste vara den absolut tråkigaste dagen på hela veckan, utan tvekan. Ville bara säga det.

Hjälmanvändandet har diskuterats mycket på den senaste tiden, och det verkar som om allt fler väljer att skippa hatten och istället sätta på den något mer skyddande hjälmen. Under världscuptävlingarna i Frankfurt i slutet av december 2011 kom Isabell Werth inridandes i en guldig hjälm från Uvex och jag tror att det därefter "lossnade" för många andra dressyrryttare.

Under gårdagen såg jag en ryttare bära hjälm, och det var Rose Mathisen. Även om jag inte var där så länge hann jag se minst tio uppsuttna ryttare och enbart en av dessa bar hjälm. Tycker det är roligt att även dressyren tar ett steg framåt i säkerhetstänket, om några år kanske det till och med används säkerhetsvästar i världscupen? Haha, nej kanske inte...


En eloge till Rose Mathisen som tog på sig hjälmen!

Efter att ha lusläst och dubbelkollat allt i TR har jag kommit fram till att mitt och Blezters mål för 2013 är fullt möjligt, även om det så klart kommer kräva mycket hårt arbete, och såklart lite tur. Det känns i alla fall som en bra början att regelverket håller för planerna och att det nu hänger på mig och Blezter.
Jag har även börjat lägga lite planer in på året därpå, alltså 2014. Även där håller regelverket för oss, så jag känner mig faktiskt väldigt hoppfull om att allt kommer gå vägen - speciellt år 2014! :D

Innan vi kan börja jobba mot dessa mål är det ett par saker som måste ordnas först:
- Igångsättning och uppbyggnad. Eftersom han stått skadad sedan september kommer det ta ett litet tag att bygga upp styrkan och konditionen igen. Fördelen med hans skada är den att det inte kommer påverka igångsättningen på så sätt som tex en kotledsinflammation kan göra, inte heller är risken stor för att skadan "går upp" (förutsatt att han inte får nya sår...)
- Ny hoppsadel. Redan innan skadan hade han börjat växa ur sin hoppsadel, men då han verkade komma in i en liten växtperiod i samband med skadan så passar den inte alls längre. Det blir att prova ut en ny när han musklat på sig lite mer, tanken är att det ska vara i början av maj.
- Hopptränare! Här har jag faktiskt en ganska bra tanke om vem jag vill träna för, nämligen Johan Hillström. Får åka iväg och kolla på någon av hans träningar innan jag bestämmer mig, men jag känner mig ändå väldigt säker på att han kan hjälpa oss mycket.

När dessa saker är fixade är det bara att köra så det ryker! :D



Jag har funderat ett tag på om jag ska avslöja lite mer detaljer om mina mål och drömmar, men det får nog vänta lite till. Har alltid haft svårt att prata öppet om sådant, antagligen för att jag är lite rädd att misslyckas. Ska ta mig en funderare över det här, för någon gång måste jag våga släppa spärrarna ^^,

För mig och Blezter handlade 2011 mest om att komma igång med att träna och tävla, samt bygga vidare på grunderna. Alltså fanns där inga mål om att starta några högre klasser eller liknande, däremot hade jag en väldigt klar uppfattning om var vi skulle befinna oss ett år senare och att just 2011 var betydande. Det var året då grunden för vår framtid skulle läggas - och detta stadigt!

Preliminära planer lades upp, jag var mer målmedveten än någonsin och bang - Blezter skadad. Djursjukhusbesöken löste av varandra, allt var en berg- och dalbana och det var så svårt att se ljuset i tunneln. Nu, efter en skadeperiod på 5,5 månader är vi äntligen på rätt väg igen. Däremot har vi förlorat mycket tid, och årets drömmål är inte längre inom räckhåll. Falsterbo 2012 är numera inte mer än en dröm, om än en fin sådan!

Däremot har jag satt ett nytt mål för 2013. Det blir till att lusläsa TR, börja planera redan nu och se till att jag får igång min jäkla anamma - för nu är det min själ vår tur!


foto; Malou Kastman