Jag har spenderat de senaste dagarna med feber, antingen jobbandes eller däckad här hemma. Har med andra ord inte mått sådär väldans bra, och igår kväll var jag så långt ifrån på topp man bara kan vara utan att faktiskt ligga för döden. Blezter fick därför vila och jag mådde så fruktansvärt dåligt över det. Fy vilken ångest... (För er som inte vet: B får inte stå något pga nacken). Kunde verkligen inte rida, var så slut i hela kroppen att jag var tvungen att sätta mig ner mitt under rykten och vila. Han blev iaf ompysslad och fick stå ett par timmar med BoT och fårskinnsludd samt stretcha igenom hals/nacke, var trots det riktigt orolig över hur han skulle vara nästa dag.

 

Idag fick han stå ytterligare ett par timmar med ovan nämnd kombination, följt av ett pass på banan. BoT-luvan var på under hela ridpasset och han kändes väldigt fin! Lite spänd i nacken men med handfull av tålamod slappnade han av och sökte sig väldigt fint neråt. Kunde tom lägga ner honom en del i galoppen och hålla form och bärigheten där i både fattningar och avbrott. Just det faktum att han nu har styrka nog att kunna göra det är helt fantastiskt roligt! Det är vid dessa tillfällen jag verkligen förstår hur grym han är. Älskade, älskade vän!