Jag har under många år försökt fundera ut hur min hopprädsla fungerar, vad som egentligen gav den näring att blomma upp gång på gång och varför den till stor del försvann som den gjorde. Rädslan uppkom redan när jag var runt 8 år och skulle hoppa för första gången. Minnesbilderna kring händelsen är svaga och hackiga men jag minns att jag styrde dåligt mot hindert och att ponnyn då tog chansen att hoppa det betydligt högre hindret som stod sidanom. Varför han tog det högre förstår jag verkligen inte. I språnget lägger han in ett bocksprång, jag flyger som en vante och landar på huvudet. I nästa sekund ligger jag inne på akuten.

 

Därefter var jag fruktansvärt hopprädd och det hände flertalet gånger att jag var så rädd inför hinder att jag skakade. Jag är säker att man såg på mig att jag var rädd, men samtidigt tror jag inte att jag ens visade en tiondel av det jag kände.

Mina frågetecken ligger inte kring varför min hopprädsla kom (för det säger väl sig själv) utan mer varför den till mycket stora delar försvann. Det var min fantastiska Daffan, min underbart fina vän, som hjälpte mig, men hur det gick till förstår jag inte. Ingen annan har gett mig så många blåmärken eller så mycket grus innanför kläderna. Inte heller har någon annan slängt av mig så rejält att jag knäckt bommar på mitten eller dragit upp så stora och svidande skrapsår lite var stans på kroppen. Ändå var det först med henne, min underbart galna ponny, som jag kände mig trygg. Utan problem gav vi oss ut barbacka i skogen, endast iförda grimma och grimskaft, och hoppade över både stock och sten. Samtidigt kunde jag ha svårt att hoppa en oxer på 50 cm med en av de snällaste storhästarna på stället. Hur går det ihop egentligen?

Den enda anledningen jag kan komma på är att jag älskade henne över allt annat, och därför valde att lita blint på min fina vän. För inte kunde jag väl låta bli att lita på den jag älskade mest på denna jord?