2014-03-07 @ 09:00:00

A change of heart

Under det senaste halvåret har mitt tankesätt kring hästarna förändrats en hel del och eftersom jag inte bloggat under denna tiden är det säkert ingenting ni märkt av alls. Men mycket av det jag innan såg som rätt och självklart har nu satts i ett helt annat ljus, och hästvärlden som sådan ser jag med helt nya ögon. I min mening är det en väldigt positiv förändring och jag är väldigt stolt över den! Jag vet att folk som, något så när, delar min uppfattning kan reta gallfeber på "traditionellt hästfolk", om det är nytänkandet eller ifrågasättandet i sig som är så vansinnigt provocerande vet jag dock inte. Värt att poängtera är dock att nytänk kanske inte alltid är lika med bättre, och att vissa traditioner säkert kan värda att hålla lite extra på.
 
Personligen tror jag inte att jag och mitt tankesätt har retat upp speciellt många människor, kanske av den anledningen att jag inte trycker ner mina åsikter i halsen på någon. För mig handlar det inte om att idiotförklara eller döma människor som inte delar min syn på hästarna, jag ser ingen som helst mening med det. Antingen gör de som de gör för att de inte vet att där finns andra (och i min mening, kanske bättre) sätt, eller för att de helt enkelt tycker att deras tillvägagångssätt är det bästa. Man kan inte tvinga någon att förändras, om de inte själva söker förändring. Om de inte söker förändring, är det för att de inte anser sig behöva den. Att ens försöka tvinga någon tror jag bara väcker mer motstånd, oftast av ren principsak. Det man kan göra är att informera, och det tycker jag att denna tjejen gör alldeles ypperligt. Hon publicerar sina åsikter på sin blogg, de som är intresserade av att läsa dem kan gå in där. Är man inte intresserad, då slipper man höra att de ens existerar. 
 
 
För att gå tillbaka till ämnet så kan jag berätta att det allra svåraste under denna resan har för min del varit att rannsaka mig själv - på djupet. Det är svårt, det gör ont och det tar emot, men jag har upptäckt att det i längden bygger styrka. Jag skäms över saker jag gjort och hur jag emellanåt har behandlat min bästa vän, men jag kan med handen på hjärtat säga att jag gjort dessa saker för sista gången. Aldrig mer ska han få ett ryck i munnen, aldrig mer få ett rapp med spö och aldrig mer ska han behöva ta min ilska eller frustration. Aldrig, aldrig mer. 
 
En av de sakerna som gör allra mest ont i mig är att jag ofta, väldigt ofta faktiskt, fick höra vilken fin och ödmjuk ridning jag hade. Att det beteendet jag idag tycker så fruktansvärt illa om, berömdes och såg som något väldigt positivt. Att jag aldrig heller var en av de värsta, miltals ifrån faktiskt, gör också fruktansvärt ont att tänka på. Att jag, som betedde mig illa, var en av de snälla. Värt att påpeka är dock att jag har haft många, många stunder och ridpass som jag inte skäms en sekund över, men det är inte de jag syftar på heller. Jag syftar på de dåliga, de som jag ändå fick ta emot beröm för.
 
Att skriva detta inlägget har varit svårt, och att publicera det är ännu svårare. Om jag kommer publicera det eller inte, det vet jag inte. För det är skrämmande, åtminstone för mig. Jag är rädd att de som läser inlägget ska döma mig så som jag dömmer mitt forna jag, och det vill jag inte. För någon annan är detta inlägget kanske inte en stor grej, men för mig är det. Om ni läser detta, så tog jag mod till mig att publicera det. Om inte, kanske jag vågar göra det i framtiden.
 
Jag har mycket kvar att lära, men jag vet att jag är på rätt väg. Och det, det känns väldigt stort.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback